2013-06-06

När allsvenskan nu tagit ett nära fyra veckor långt sommaruppehåll (varför då kan man ju för övrigt fråga sig!?) så är det dags för en kortare "halvtidsanalys" efter 11 av 30 omgångar. Säsongen har hittills varit en enda stor missräkning som inte kan beskrivas på något annat sätt än som en stor besvikelse! Utslagna ur cupen, tio poäng upp till toppen och sex lag före oss i tabellen...vi och alla andra AIK-supportrar är mycket besvikna på laget som har underpresterat!

Det finns en stor potential i det här laget men den visar sig alldeles för sällan ute på planen och i princip aldrig under 90 (93) hela minuter. Med undantag av den känslosamma tillställningen mot IFK Göteborg med anledning av Ivan Turinas djupt tragiska bortgång så har laget svikit sina fans match efter match och detta en säsong då det var så viktigt att sätta standarden inför framtiden på den nya Nationalarenan, att få supportrarna att känna sig hemma och att "Gå först" som det så teatraliskt hette från tränare Alms sida inför säsongen. Ett "motto" som mer och mer börjar likna det tragikomiska "Kom och ta oss"-mantrat från den bedrövliga säsongen 2010. Bara en seger på fem försök på nya hemmaarenan och poängtapp mot dåvarande jumbon i derbyt är under all kritik och förstärker känslan att laget inte kan föra matcher på hemmaplan mot så kallat "sämre" motstånd. En hemmaarena som många supportrar för övrigt har varit och är skeptiska och i vissa fall även direkt missnöjda med. Den uppfattningen har heller inte direkt reviderats under vårsäsongen som förutom de svaga sportsliga resultaten även satt fokus på Nationalarenans närmast obefintliga infrastruktur, den usla gräsmattan, påstådda akustikproblem och att arenan inte ens sägs vara anpassad till fotbollsmatcher utan till konsertupplevelser om ens det. Att sedan alla negativa intryck förstärks och kanske överdrivs något på grund av det svaga hemmaspelet är ingen tröst, om än en förklaring.

Med en av de mest påkostade spelartrupperna inom svensk fotboll, 14 298 sålda årskort fram till april månad och ett smått fantastiskt publiksnitt på 27 868 åskådare på fem hemmamatcher på den nya Nationalarenan så fanns verkligen alla förutsättningar att ta klubben till nästa nivå och cementera laget i den absoluta toppen för en lång tid framöver. Istället så är såväl cupguld, SM-guld och kanske även europaspel ett minne blott och det redan i maj månad! Vi räknar med att befinna oss på en betydligt ödsligare Nationalarena i höst. Och ansvariga för detta är uteslutande spelare och ledare som via sina svaga prestationer lagt en dyster stämning över säsongen 2013 som inte enbart grundar sig på Ivans tragiska bortgång. Faktum är att resultaten och spelet var minst lika svagt före Ivans frånfälle som efter.

Vi har spelat med ett alldeles för lågt tempo, så kallad "gå fotboll", slarvat enormt mycket i speluppbyggnaden på mittfältet vilket har straffat oss hårt under hela säsongen. Passningsspelet har varit alldeles för dåligt generellt sett över hela laget. De individuella misstagen från våra försvarsspelare med Daniel Majstorovic i spetsen har fortsatt och att laget lider dels av en defensiv obalans och dels av för stora avstånd mellan lagdelarna är uppenbart. Niklas Backman har saknats oerhört i backlinjen. Laget har vässat offensiven och skapar mer målchanser är tidigare men effektiviteten är för svag och vi är alldeles för beroende av en skadedrabbad Henok Goitom som just nu bär vår offensiv på sina axlar. Det spelar heller ingen roll vilken taktik eller matchplan som sätts upp om spelarna inte är beredda att lägga ner det 100 % jobb som krävs på elitnivå idag. Allsvensk fotboll handlar trots allt fortfarande mycket om att visa störst hjärta, att ta den där extra löpningen, att visa ödmjukhet, noggrannhet och en bra inställning till varje match, till varje träning, till varje ledig stund - att leva som det anstår en professionell fotbollsspelare.

Därför blir vi bekymrade när vi mottar rapporter om spelare som börjat visat sig ute i krogmiljö glatt poserande med drinkar i händerna. Det handlar inte om några fylleskandaler och heller ingen tillbakagång till 2000-talets början när vi fick skicka hem berusade spelare i taxibilar men det är olämpligt och det sticker i ögonen på många engagerade supportrar när vi parkerar först på en sjunde plats i tabellen!

Vi ifrågasätter också träningsmängden inte bara inom AIK utan inom hela allsvenskan. Det finns damfotbollsspelare som tränar tre pass om dagen men i Sveriges största fotbollsklubb på herrsidan så tränar man ett pass om dagen på 1 ½ timme. Max! Självklart måste det finnas tid för återhämtning, vila och annat än fotboll men med en normal arbetsdag på åtta timmar och ett dygn som består av 24 så är det i våra ögon högst märkligt att en välbetald och professionell fotbollsspelare i Europas 23:e bästa liga inte lägger ner mer av all sin fritid på att faktiskt försöka bli en bättre fotbollsspelare och kompensera de brister som ex. finns gällande snabbhet, passningsspel och inte minst fasta situationer som hörnor och frisparkar. Vi har alla möjligheter att bli klubben som leder utvecklingen av svensk fotboll men då måste vi se över hela verksamheten på Karlberg och då bland annat hur vi utvecklar och ställer för krav på spelarna. Det är ju inte direkt så att vi har radat upp troféer eller stora segrar i modern tid.

Gällande chefstränare Andreas Alm. Vi har under åren fått en ökad respekt och lärt oss att uppskatta Andreas. Han har blivit mer AIK-mässig i sina uttalanden, han ryggar inte för sitt ansvar och han har i olika interna situationer visat prov på att han har de pungkulor som krävs som ytterst ansvarig tränare i AIK. Med det sagt så innebär det ändå alltid att vår rekommendation och analys av den sportsliga organisationen alltid måste sätta AIK:s bästa i första rummet och då Andreas är högst ansvarig för lagets prestationer på planen så är det bara att erkänna det alla vet - de sportsliga resultaten är inte godkända. Det pratas om kontinuitet på tränarsidan. Det tycker vi också. Men då måste också kontinuiteten följa den röda tråden och utvecklingen gå åt rätt håll. Det här är Andreas Alms tredje säsong som chefstränare för AIK Fotboll. Efter en lovande inledning 2011 med en andraplats och en rejäl uppryckning jämfört med det turbulenta 2010 så misslyckades Alm med att leda laget till en europaplats 2012 och laget slutade fyra men räddades av bragden i Moskva när CSKA slogs ut och AIK kvalificerade sig till Europa Leagues penningstinna och stimulerande gruppspel. 2013 inleddes med Svenska Cupens nya gruppspel där laget gjorde totalfiasko i en grupp med Halmstad, Örgryte och Syrianska. Och fortsättningen i Allsvenskan med bara 16 poäng på elva matcher, en sjunde plats i tabellen och hela tio poäng efter serieledande Helsingborg är inget annat än underkänt. Kritiken mot Alm har stundom varit hård inom supporterleden. Känslan är att Alm har kört fast och saknar en plan B samt att han ej får ut lagets rätta potential. Vi har försökt hålla oss nyanserade och vi har hela tiden varit tydliga med att vi inte vill se något organiserat supporterdrev mot Andreas Alm då det ej är vad vare sig han förtjänar eller vad klubben behöver. Samtidigt så är det här en klubb med guldambitioner och med den negativa spiral och utveckling som både spelare och laget i stort visar upp så är det självklart att klubben med nygamla och nyutnämnda sportchefen Björn Wesström i spetsen mycket noggrant måste utvärdera och se över den sportsliga organisationen inklusive hela tränarstaben och spelartruppen såväl inför höstsäsongen som inför nästa säsong. Allt annat vore tjänstefel. Utfallet styrs givetvis också av tillgängligheten och kompetensen på tillgängliga kandidater kontra det vi har idag. I dagsläget så är det mycket som pågår inom klubbens inre och vi får se vilken väg vi väljer.

Resultaten styr tanken och just nu är de inte tillräckligt bra och lagets utveckling direkt oroväckande. Det får inte vara så att säsongens alla drömmar och förhoppningar grusas redan i maj månad. Landets största fotbollsklubb med de mest lojala fansen förtjänar mer.

sverigescenen.com